Ur en annan människas liv:

Mitt namn är Felicia, jag är 26 år och mår skit. Eller ja. Inte alltid, men väldigt, väldigt, mer än jag egentligen vill erkänna, väldigt ofta mår jag skit. Jag lever med en, för dig kanske, osynlig sjukdom men för mig är den bedrövlig, tung, elak och allt annat än osynlig i större delen av min vakna tid under min vardag.

Panik och ångestattacker, från det att jag vaknar till det att jag går och lägger mig. Ständigt närvarande. Ibland är den svag, lite som en vind mot min kind, bara för att påminna mig om att den är där. Ibland som en kraftig snöstorm som bara väller över mig för att göra allt så mycket värre än vad det egentligen behöver eller ska vara. Allt detta sker inom mig. Inom mig är det en ständig storm som jag ibland kan hålla lugn och ibland inte. Du märker den inte jätteofta på mig, kanske ser jag i dina ögon mest bara trött och orkeslös ut, men bakom den tröttheten finns en tjej, 26 år på körkortet men endast 6 år i sinnet som skriker efter sin mamma och pappa. Hon vill ha hjälp att ta bort det onda, hjälp att ta bort det som håller henne vaken om nätterna, hjälp med att ta bort det som säger åt henne att hon inte duger och att ingen gillar henne så hon kan lika bra avsluta sitt liv på en gång. Hon vill ha hjälp att gömma alla knivar, nycklar och saxar så långt bort hon kan för det är potentiella vapen. Vapen som vilken sekund som helst kan skära sönder henne så att lite av det onda kan sippra ut och hon kan bli lugn för en stund igen tills ångesten och paniken hittar ett nytt övertag, vilket inte borde dröja så länge.

Våren 1998 var jag 7 år. Jag satt i baksätet av bilen. Pappa körde och mamma satt bredvid. Jag kommer ihåg den bilden så tydligt. Jag tittade ut genom bilrutan, upp på dem högra träden, dem svajande kronorna och rätt som det är så bara jag börjar skrika. Man kan gemföra skriket med en liten bebis som har ont och bara kan skrika för att signalera att något är fel. Eller om du oväntat har förlorat en vän eller släkting och bara skriker ut din smärta. Så gjorde jag där i baksätet av bilen. Pappa nödbromar och både han och mamma vänder sig om och tittar argt på mig och mamma säger till slut ”är du inte klok unge! Du kan inte skrämmas så!”. Jag var 7 år och kunde inte sätts ord på mina känslor. Jag var 7 år och det jag inte visste då var att jag hade fått min första panikattack och att det idag, snart 20 år senare, fortfarande skulle sitta i och vara en stor del av mitt liv och vardag.
När Jonna frågade om jag ville skriva något som kunde publiceras på hennes blogg för att berätta om mitt liv och min vardagar med panik och ångestattacker så blev jag väldigt ställd och samtidigt tacksam. Ställd för att det är så svårt att sätta ord på en så stor sak som tar så mycket kraft och livslust från mig och har gjort i många år. Och samtidigt tacksam för att min berättelse ska få lysa lite och kanske ge någon en inblick i vilken mardröm till vardag som både jag och Jonna lever och går igenom. 

Det är klart att det inte är lätt för någon att veta och förstå hur alla andra har det, men om jag får önska så bemöt varandra. Det är alltid där man kan börja.

Och var alltid snäll mot en person, du vet inte vilken kamp en annan person går igenom.

Jobbig dag

Idag blir det ett kort inlägg, jag har varit trött och sovit. 

Min vakna tid har jag varit på dåligt humör. 

Det är såhär det är att leva med ångest, depression och mediciner. Vissa dagar orkar du bara inte. och dem dagar jag inte orkar har jag en pojkvän som påminner mig om att det är okej och att jag är alltid älskad.

Just idag tänker jag stackars sate, varför älskar du mig sådana här dagar? Varför älskar du mig överhuvudtaget? Detta kan omöjligt vara vad du letade efter och vad du ville ha? 


Det bästa med Peter är att jag behöver bara skrivet ett meddelande med ett ord, så kommer han in och räddar mig. 

Ordet är

 hjälp. 

Det är okej att be om hjälp. 

​Att vara tillsammans med en med depression?

Peter berättar:

Ena dagen kan vara som en solig sommardag medan andra kan vara som värsta åskdagen och det är det väl det som är lite skrämmande – att ångesten kan göra det – förändra det så snabbt. Jonna är en riktigt underbar och skön människa på många sätt och jag älskar henne extremt mycket, men jag är inte mer än människa själv heller och klarar inte av allt – även om jag vill. Jag vill vara där när hon mår dåligt, har en dålig dag, mår dåligt och allt som har med dåligt att göra. 
Ibland blir det bra och ibland blir det lite sämre, men jag tänker oftast på de bättre dagarna och tänker på hur bra vi egentligen har det med varandra – för vi har det bra och trivs bra ihop. Vi kan skämta och skoja tillsammans, larva oss med varandra och vara oss själv med varandra och har man hittat en person man kan vara det med på heltid så skall man hålla hårt i varandra, men mår man inte bra psykiskt någon av en så kan det gå lite illa då och då, men lite bråk tillhör förhållande, även om det är jobbigt när det väl sker. 
Hennes mående pendlar såsom det gör hos alla som mår dåligt psykiskt och som har precis börjat på antidepressiva – vilket säger en del. Ena dagen kan vara skön och helt underbar medan andra kan vara en av de sämsta och allt går åt helvete, men det är inte det värsta, utan det värsta är att ser henne må illa, spy, hennes sorg över att tappa hår med mera, så visst, det kan vara jobbigt ibland när man mår psykiskt dåligt, men hjälps man åt (vilket jag inte är så duktig på alltid) så blir det bra oavsett.

Lycka

Idag var jag på vårdcentralen och när jag gick därifrån så kom en rejält gråt anfall! Inte för att jag var ledsen utan av lättnad! Äntligen en läkare som förstår vad jag säger, som lyssnar på mig!  Innan jag gick därifrån så frågade jag om jag fick ställa lite frågor, självklart var läkarens svar, ”jag ska se om jag kan svara på den”

Frågan var för mig väldigt viktig, jag har varit hos så många olika läkare, vissa har varit okej och andra har varit skrämmande dåliga, vem kommer jag att möta nästa gång? Hur många läkare kommer jag att få träffa på grund av min sjukdom. Hur många gånger ska jag berätta samma historia för? 

”Kommer du att vara min läkare nu? Jag menar kommer du följa mig genom denna diagnosen?”

Hans svar var för mig ovärderligt, ett ödmjuk svar och ett svar jag var i behov av att höra:

” om du vill? Du kan byta för det viktigaste är ditt mående just nu Jonna.” 

Han är nu min läkare, det är han som kommer att följa upp min medicinering, det är han som kommer att lyssna på mig, det är han som ska vägleda mig igenom detta träsket jag just nu befinner mig i. 

Efter lärkarbesöket åkte jag med Peter till ystad, idag fick jag vara den flickvännen jag vill vara och den flickvännen min pojkvän förtjännar. Idag var det min tur att sitta på ett läkarbesök, inte som patient utan som anhörig. Efteråt gick vi till tåget, men vi fastnade på vägen. Jag börjar se ett ljus i världen igen. 

Tack Gud för att du håller min hand.

Ystad:

En tulpan som vi inte trodde skulle blomma:

Puss och kram 

Jonna 

Kära läsare

En av biverkningarna av att gå av ångest dämpande, antidepressiva och sömntabletter är diarré och kräknngar. Så min morgon började mindre bra, sprang mellan säng och toalet. Ångesten kröp fram, hur ska jag kunna jobba när jag mår så här? Hur ska jag kunna jobba när jag mår så dåligt som jag gör? Hur ska jag kunna jobba när läkarna anser att jag har en måttlig delpension som just nu inte kan behandlas för att jag blir dålig av mina mediciener? 

Jag mår dåligt av olika skäl, skäl som väldigt få vet om.

Trotts att jag mådde dåligt åkte jag till jobbet idag, missar i kommunikation gjorde så att jag hamnade i stoby, stoby finns så mycket varme och kärkek. Här känner jag mig välkommen som jag är, fast än jag inte är som alla andra. 

Att träffa mina härliga ungdomar igen värmde så otroligt mycket! Tänker på dem alla, de finns ofta i mina tankar och böner.

Dock hade jag aldrig orkat att ta mig till jobbet utan Peter vid min sida. Och ska jag vara ärlig så fattar jag inte hur han orkar med det heller, för hans liv är direkt inte problemfritt. Det var mycket strul på jobbet, och han fick jobba över. Stressa ner till min och följa med mig till jobbet. Störst av allt är kärleken så står det skrivet i bibeln, kärleken är verkligen stor.

Att kunna välta ut allt jag hade på mitt hjärta till mina kollegor var välbehövligt, tacksam för deras ord och hjälp.
Idag skrev jag även till en saknad vän men så svårt att ibland säga hur man mår när man vet att han lider, håll ut. 

Rekommendera denna låt från dagens andakt av ungdomarna. 

Så bra.

Puss och kram 

Jonna

Ätstörning

Min kropp.

När jag var liten så ville jag inte vara en tjej, jag tyckte att det förväntades för mycket av mig, det förväntades helt orimliga grejor som jag inte tyckte stämde överens med den personen jag var inombords. 

När jag var ett barn gick jag i ”kill” kläder alltså jeans, t-shirts, och en hoodie. Oftast hade jag killskor, kort hår och keps. Det var många som tog mig för en kille. Vilket var riktigt skönt, jag kunde vara grabbig i skolan och leka aktiva lekar som tagen, brottning och fotboll. Jag fick vara lång och grov. Jag fick vars jag. Men sen kom åldern när jag blev kär. Och här ko!mer två betjänningar: 

  • BISEXUEL 
  • ÄTSTÖRNING

Två saker jag aldrig pratar om men när jag kom in i puberteten blev jag kär men jag var inte tillräckligt vacker så jag gjorde följande dumma saker

  1. Klä mig ”tjejigt”.
  2. Sminka mig
  3. Bry mig om mina kroppsideal.

Nackdelen med att bryr sig om sina kroppsideal är att du börjar svälta sig själv, min kropp var inte längre vacker, den var benig och missbildad men ändå var jag inte tillräckligt smal.

 Idag kämpar jag mot att bli fri från ätstörningen, vill bli normal igen.

Här min tjocka bild, aldrig vägt så här mycket i hela mitt liv, sorgen över att bli tjock och en kropp som har förändrats är skit jobbig.


Fel människa började se mina rop på hjälp, han var ett extra stöd i min klass på gymnasiet och började utnyttja detta. När jag satt ensam i ett klassrum för att göra klart en uppgift kunde han komma in och stirra på mig utan att säga ett ljud. 

Han skickade medel ande till mig hela tiden, han skrev om allt, sin fru, sitt barm och sitt hem. 

Han skrev vad han ville göra med mig och att han inte orkade utan mig.

Han slutade aldrig skriva…. Till sist en dag slutade han. Men det var försent, jag var rädd för honom och han fortsatte att stirra på mig tills jag tog studenten.

Jag kände mig äcklig och ful.

Delen med att vara bisexuell är en lättnad, aldrig någon som kommenterade något dåligt och jag har aldrig känt mig fel. Känns som folk inte bryr sig om vilken läggning jag har så länge jag inte är med någon som skadar mig. 

Till dig som har läst hela mitt inlägg, va inte så dum som jag har varit! 

Älska dig själv för det finns bara en som du!

Puss och kram 

Jonna 

Välkommen tillbaka kreativa jag!

  • Jag älskar att pyssla, måla, rita, skapa och inredning men sen jag blev sjuk slutade jag med allt. 

Kollar man i mina anteckningsblock, kalender eller pappersbitar som varit i närheten av mig så fanns det alltid små skisser. 

När min kreativa sida försvann, det var då jag dog. 

Idag har jag skapat och det har inte varit jobbigt, jag har behövt ta många pauser men jag börjar hitta tillbaks till mig själv! 

Ett litet framsteg men en sådan lycka, trodde jag var förlorad för alltid.

Kökssoffa: slipad och målad mest av Peter men vision av mig. Tur att jag har hittat en pojkvän som klarar av alla ens små projekt oavsett hur konstiga de än verkar.

En bänk som skulle slängas på grund av hål på ovansidan, Peter hjälpte mig spackla igen hålen och tapetsera över ovansidan. 


Peter hade en stor och gammal flasla, petade ner batteri driven ljusslinga.

Börjat pyssla ihop en klänning i spets, tyget fick jag från mormors lägenhet det enda som behövs nu är lite plåster och en under klänning sa!t !mycket tålamod.

Peter fixad även så att vi kunde rama in mina affischer.

Allt detta har så klart inte gjorts idag och även om jag har fått tillbaka lite idéer och visioner så är det Peter som tyvärr får göra allt det tunga för även om jag vill så hade jag inte fått för Peter. 

Han har inte förbjudit, han har bett mig att inte göra det. Anledningen till det är att om jag gör tunga grejer så sover jag hela dagen. 

En som är psykisk sjuk har mindre energi än vissa andra och den lilla energin går åt så snabbt när man inte tillåter andra att hjälpa en eller ber om hjälp. 

Då har ni fått lite små glimtar av både mitt hem i lund och Peters hem.

Ljuva Småland och saknad släkt 

Idag var det av mot Småland, närmare bestämt Växjö. Vi samlades i Växjös domkyrka för att se min kusins barn ta konfirmationen.


En härlig dag för saknat släkten på pappas sida något enormt mycket, otroligt skönt att träffa andra människor som man känner att bland dem passar jag in.

Enda nackdelen är att all min energi går åt på en och samma gång.

Kroppen skriker efter vila och hjärnan tänker på en miljon olika saker samtidift.

Försöka hitta ett lugn i huvudet så jag också kan få lite vila.

Tanken är att jag ska vara utan tabletter, men det funkar inte.

På grund av en stressig dag förbrukade jag mina tre chanser i form av tabletter.

Puss och kram .

Jonna 

Har du hört talas om ADD och överkänslighet?

Första dagen på jobbet blev en 4 timmars dag, tiden efteråt tillägnade åt att vila, jag tycker verkligen det är kul att vara tillbaka på jobbet. Var härligt att se alla kollegor igen, men att vara på ett ställe i 4h utan medicin och känna ångest skrika inom en av smärta var väldigt jobbigt. 

Första dagen på jobbet gav mig en idé, en idé som har växt upp bland alla er som läser bloggen. Jag är inte ensam i detta även om det känns så ibland men ni har varit många som har skrivit om lyckoönskningar, böner, erfarenheter, tips och diagnos förslag och ni ska veta att jag läser varje meddelande och varje kommentar. 

Så idén är att dela era erfarenheter och idéer här för dem som vill ha en öppen portal där flera kan läsa om det ni har på hjärtat. 

Jag har redan spånat om tre nya inlägg där bland annat Peter kommer berättar hur det är att vara tillsammans med någon som mår psykisk dåligt, ni kommer få möta en vän till mig där denne kommer att presentera vem den är och vilka erfarenheter den har med sig och till sist så kommer jag att berätta om varför jag är rädd för manliga läkare vid kroppsliga undersökningar. 

Jag har fått förslag från fantastiska människor om två möjliga diagnoser som kan förklara varför jag mår som jag mår. Dessa diagnoserna är ADD och överkänslighet, oavsett om jag har dem eller inte så föreslår jag för mina kollegor som jobb mycket med barn, ungdomar eller människor att läsa lite om dessa diagnoser. Alltid intressant att läsa på om olika diagnoser. 

Inte så mycket om min dag men det ”ända” jag har gjort har varit att jobba och vila. Sånt är livet när man mår psykisk dåligt. 

Vill ändå dela med mig av en fantastisk bild (hoppas att det är okej för mina kollegor) från jobbet idag! 

WordPress.com.

Upp ↑